03 geas 2020

”Historien om Alfa Romeo” Avsnitt sju: 33 Stradale, Carabo och Montreal skapar färg- och designrevolution

Tipo 33 har allt, modiga materialval och en design som andas innovation och kreativitet.

”Historien om Alfa Romeo” Avsnitt sju: 33 Stradale, Carabo och Montreal skapar färg- och designrevolution

• Tipo 33 har allt, modiga materialval och en design som andas innovation och kreativitet.
• Varje Alfa Romeo -modell genomsyras av passion och drivkraft, så även de två "icke-identiska tvillingarna "33 Stradale och Carabo. Samma passion har resulterat i otaliga vinster på världens racingarenor.
• 33 Stradale, designad av Franco Scaglione är ett tekniskt mästerverk inom aerodynamik och funktionalitet.
• Marcello Gandini från Bertone designade Carabo, med dess futuristiska funktioner med fokus på färg och lacker gör den till morgondagens bil. Därefter fortsätter arbetet med Montreal på samma sätt.
• I år firar Montreal 50-årsjubileum. Det var 1967 som den visades upp, iklädd en okonventionell grön färg och representerade ”den moderna människans högsta ambition när det gäller bilar”.
 

Bilen avspeglar tiden

I fronten blir strålkastarna till "ögon", grillen liknar en ”mun", karossen eller ”kroppen” markeras av ”höfter” och ”axlar”, vilket är de markerade hjulhusen. Modellen visar på likheter mellan människan och bilen, sk. antropomorfism, vilka fortfarande aktuella idag. Hur kom de till och varför?
De första bilarna som kom såg ut som en “vagn” men utan häst och utan några direkta designdetaljer.  Det var på 1930-talet som karosskonstruktörer blev experter på metallbearbetning. Plåten formas för hand och monteras direkt på en träram, vilket skapar unika modeller med rundade, sensuella linjer. Vid industrialiseringen förenklades formgivningen något då utrustningen inte möjliggjorde ett lika detaljrikt arbete. I slutet av 1960-talet och med modellerna 33 Stradale och Carabo tydliggjordes skillnaden mellan ”antropomorfism” och ”framtidens bil”.  De två Alfa Romeo-modellerna som är utvecklade från samma tekniska plattform.
 

Ritning på samma plattform

33 Stradale och Carabo kunde inte vara mer olika trots en gemensam grund. Erfarenhet från mer än 50 år av racing präglar de båda modellerna. Tekniskt kunnande, innovation, kreativitet och modiga materialval är alla ingredienser vid skapandet av Tipo 33.

 

Lusten att tävla
Lusten att tävla är något som aldrig har avtagit. 1964 beslutade den dåvarande presidenten för Alfa Romeo, Giuseppe Luraghi att det var dags att börja tävla igen. För att det skulle bli möjligt att skapa ett racing-team förvärvade han Autodelta, ett Udine-företag som redan var produktionsparter till TZ. Carlo Chiti, som arbetade på Portello från 1952 till 1957 återvände till Alfa Romeo för att bli chef för det officiella teamet.

Samma år inleddes 33- projektet. Luraghi bad sitt team att ta fram en bil som skulle kunna tävla i klassiska ögonblick för en hängiven publik men även sätta de snabbaste varvtiderna i WTCC.


Autodelta

I mitten av 1960-talet flyttade Autodelta till Settimo Milanese som ligger närmare Alfa Romeo fabriken, men viktigast av allt närmare testabanan i Balocco.

Den första ramkonstruktionen av Tipo 33, designad av Alfa Romeo kommer till Autodelta-verkstaden 1965. Den har en asymmetrisk "H" -rörstruktur, tillverkad av aluminiumlegering och med tillhörande integrerade bränsletankar. En magnesiumstruktur ger optimalt stöd för framfjädring, kylare, styrning och pedaler. Motorn och växellådan är monterad längdsledes i mitten av bakpartiet. För att begränsa bilens totala vikt till 600 kg är karossen tillverkad i glasfiber, vilket också är den lägsta godkända vikten enligt regelverket. Återigen blir viktreducering Alfa Romeos hemliga vapen.  
 

Seger i världsmästerskapet 1975 och 1977

Utvecklingstiden för ett så ambitiöst och innovativt projekt var orimligt kort. Det skulle ta nästan två år innan 33 var redo att tävla. I de första testerna utrustades bilen med TZ2: s 1,570 cm³ stora motor med 4-cylindrar. Under tiden utvecklades en helt ny, 8-cylindrig, två-liters motor på 230 hk tillverkad i en “V” – konfiguration och som skulle vara färdig till premiären.

De första 33:orna som tävlade fick smeknamnet "Periscopica”, vilket syftar till luftintaget som sticker ut ovanför krängningshämmaren.  Premiären och tidstestet ägde rum i Fléron, nära Liège och föraren var Autodeltas testchef, Teodoro Zeccoli. Efter åratal av noggranna förberedelser var det den 12 mars 1967dags för 33 ge sig in i motorsportens tuffa konkurrens. Segrarna lät inte vänta på sig. En serie av segrar bland annat i världsmästerskapen 1975 och 1977 gjorde modellens framgångssaga.


Den florentinska aristokraten som ville bli designer

När beslutet togs att Alfa Romeo skulle producera 33- modellen i ett fåtal exemplar till privatpersoner skulle den få ett nytt utseende. Ansvarig för projektet att omvandla 33:ans sportiga karaktär till vägarna blev Franco Scaglione.
Scaglione var född i Florens, med rötter i aristokratfamilj och han studerade till flygingenjör fram tills han fick anställning i armén. Han blev placerad vid den libyska gränsen och togs till fånga i Tobruk. När han så återvände till Italien i slutet av 1946 och bestämde sig för att inte återuppta sina studier utan fokusera på målet, att designa bilar. Först fick han möjlighet att arbeta med Pinin Farina och därefter med Bertone, tiden därefter spenderade hans som frilans.
Scaglione använde all sin kreativitet och erfarenhet när han skapade designen till 33 Stradale, ett mästerverk där innovation och design matchas med aerodynamik och funktionalitet.
 

33 Stradale

Motorhuven på 33 Stradale gick att öppna helt, allt för att förbättra åtkomsten till de mekaniska delarna. För första gången fanns nu vertikala dörrar på en vanlig bil, vilket gjorde det lättare att komma in i bilen. Men det fanns skillnader mot banversionen, hjulbasen var 10 centimeter längre och den hade en stålram istället för den i aluminium som tävlingsbilen var utrustad med.
Motorn liknade den i Tipo 33 och var gjord av aluminium- och magnesiumlegeringar, med indirekt mekanisk injektion och torrsumpsmörjning. Framdrivningen hanterades av dubbel överliggande kamaxel med två ventiler och två tändstift per cylinder. Med sin lättviktskaross levererade modellen 230 hk och en maximal hastighet på 260 km/t med imponerande 0 till 100 km/t på 5,5 sekunder.
 

Premiär på Monza

Bilen lanserades officiellt vid motormässan i Turin 1967, men hade några veckor tidigare visats för några entusiastiska experter. I Monza, den 10 september 1967, arrangerades Italiens Grand Prix och den nionde omgången av F1. Detta GP blev extra minnesvärt på grund av Jim Clarks episka comeback mot Jack Brabham, men också för premiären för en av de vackraste sportbilarna genom tiderna. Vid lanseringen var 33 Stradale den dyraste sportbilen på marknaden och kostade ungefär 10 miljoner italienska lire, medan andra konkurrenter i premiumsegmentet kostade 6-7 miljoner.  Endast tolv modeller blev tillverkade på en kaross av Scaglione. Idag är dessa få exemplar i princip ovärderliga och de som köpt en gjorde sitt livs investering.
 

Rymdskeppet

33 Stradale visualiserar antropomorfism, men Alfa Romeo har även testat andra designinriktningar. Det var på 50- talet som Touring designade "framtidens bil", "Disco Volante" (Flying Saucer), inspirerad av ett rymdskepp. Möjligt tack vare avancerad aerodynamisk formgivning, rundade sidoskärmar fästa i modellens låga, eleganta kaross.

"Drömbilen" presenterades vid motormässan i Paris 1968 och representerade en vidareutveckling av det originella konceptet ”Carabo”, som Marcello Gandini, blott 30 år gammal designat för Bertone.
 

Carabo - en inte helt identisk tvilling

Tekniken i Carabo härstammar från 33 Stradale, och användes av andra designers för exklusiva och unika designsamarbeten, exempelvis Giorgetto Giugiaros Iguana, 33 Special Coupé, Pininfarinas Cuneo och Bertones Navajo. Höjden var densamma, men de rundade formerna hade försvunnit helt. Formspråket i Carabo är rakt och tydligt, från kilkonstruktionen till "sax” -dörrarna. Namnet Carabo inspirerades av Carabus auratus, en ljust metallfärgad skalbagge. Samma nyanser används för bilens kaross, i självlysande grön med orange detaljer. Nu börjar Alfa Romeo ägna speciell uppmärksamhet till extravaganta färger och speciella lackeringstekniker, vilket ytterligare varumärkets unika detaljer. Det kromatiska detaljarbetet överförs till Montreal.

 

Montreal

Vid den internationella och universella utställningen i Montreal 1967 hade hela världen samlats för att presentera sina bästa tekniska och vetenskapliga framsteg. Alfa Romeo ombads att skapa en teknologisk symbol för Expo - en modell som skulle representera ”den moderna människans högsta ambition när det gäller bilar”. Satta Puliga och Busso begärde hjälp från Bertone, som i sin tur gav uppdraget med att utforma kaross och interiör till Gandini. Resultatet blev en stor succé. Nordamerikanska besökare uppskattade bilens elegans och innehåll.
Därefter utvecklades en standardversion som presenterades vid motormässan i Genève 1970.
Till skillnad från konceptet är Montreal utrustad med en V8-motor baserad på Tipo 33, med en utökad kapacitet till 2,6 liter men begränsad till 200 hk.
Modellen imponerar med sitt extraordinära färgsortiment i både pastell och metall och med variationer i grönt (tidigare använt i utställningsbilen för Expo) silver, orange och guld. De kommande berättelserna om Alfa Romeo berör det kromatiska arbetet och färgprocesser.
Även idag används samma arbetssätt, senaste paletten av karossfärger innehåller: Red Villa d'Este, Ocher GT Junior och Montreal Green. Nyanserna inspireras av varumärkets 110-åriga historia och tillägnas några av varumärkets mest minnesvärda modeller.

Andra innehåll